Jag skulle spåra med Azka och passa på att fotografera lite.
Vem har inte sett en cowboy film där någon får lassot runt fötterna och sedan släpas efter hästen, upplysningsvis kan jag berätta att det går lika bra med en spårlina och en Riesen.
Och nu vet jag också hur det känns.
Jag hade lagt ett spår nerför en lång trätrappa och ca 7 meter innan trappan är slut trasslar linan in sig i mina ben, jag försöker få loss den och det är då Azka är nere och när hon får ”fast mark” under tassarna så ökar hon tempot.
Linan dras åt runt mina fötter och sedan försvann dom, jag faller hejdlöst bakåt och slår i trappan med höger skinka först och sedan höger arm och efter det så drar Azka mig ner för återstående trappsteg.
Hade det inte varit för att jag lagt på några kilo och blev för tung att dra i gruset så hade jag nog fått en längre åktur.
Som jag vrålade, det gjorde så fruktansvärt ont.
Azka är helt övertygad om att hon måste ha gjort någonting alldeles extra bra så som jag vrålar så hon kommer farande för att få godis och när mina vrål övergår till stönanden och Azka fortfarande inte fått sitt godis så försöker hon förse sig själv.
Jag lyckas efter mycket besvär både få bort Azka och ta mig upp i stående ställning.
Azka noterar att jag står och sätter näsan i backen och spårar vidare, själv står jag kvar och funderar på hur illa det kan vara.
Jag tar några stapplande steg fram och konstaterar att det i alla fall inte är värre än att jag kan spåra vidare, Azka har kommit fram till en apport och är på väg tillbaka för att få belöning.
Hon får sitt godis och när jag tar linan för att fortsätta så kostaterar jag att det får bli med vänster hand.
Ont krut förgås inte så lätt.
Ingenting verkar brutet och allt tycks fungera om än med viss smärta.
Jag riskerar nog att känna mig ganska mörbultad ett tag 🙁
Jag lyckades till och med ta några kort.
Höstfärger
