Spår

En del av mina bekanta har svårt att acceptera att jag lever ensam (som om man skulle ha något större val med denna hund) dom vill inte riktigt tro mig när jag bedyrar att jag har det väldigt bra.

Jag har inga problem att acceptera att mina vänner bekymrar sig men när Boris lägger sig i blir jag orolig. Jag var ute här om dagen och la ett i mitt tycke väldigt bra spår, efter att ha lagt spåret åkte jag hem i väntan på att det skulle ”kallna”.

Efter en timme var det dags att släppa iväg Boris, det ska nämnas att terrängen inte är den bästa för ”normalt” folk. Han startar jätte fint men när vi kommer till första 90 graders vinkeln har han sådan fart att han hinner passera innan han upptäcker att han är fel ute, jag gör som jag brukar jag släpper linan och låter honom snurra lite innan han återkommer och tar upp spåret, han gjorde inte riktigt som han brukar, han försvann bakom några träd men dök strax upp på andra sidan igen med en tro det eller ej halvnaken kille i andra änden av linan.

Han gick i strumplästen med jeans och bar överkropp, själv stod jag som förstenad och bara stirrade i något som jag upplevde som flera minuter men som i verkligheten troligare var sekunder, sen säger jag med en röst som lät avsevärt skarpare än vad som var menat -Du! du kan släppa honom nu! killen blänger ilsket och näst intill ryter -han har varit och tagit skor! jag hasplar snabbt ur mig ett förlåt, killen bevärdigar mig inte med så mycket som en blick utan tvärvänder och går tillbaka samma väg som Boris kom med honom.

Behöver jag berätta att det spåret blev ganska misslyckat. Men inget ont som inte har något gott med sig, en väninna till mig som alltid varit väldigt skeptisk till detta med spår lägger numera spår dagligen, jag kanske inte behöver tillägga att även hon är singel.